En sån underlig känsla
Det har aldrig känts så konstigt och ovant att vara hemma igen, det är som att allt här bara har stått stilla som om jag varit i Narnia och kommit tillbaka igen. Lite knasig beskrivning kanske men det är så det känns.
Iallafall, jag har varit på resande fot hela dagen idag jag städade och packade i det sista imorse för att sen säga hejdå till lägenheten jag kallat mitt hem i en månad och bege mig mot flygplatsen. Eftersom det är klimatmöte i Paris och jag räknade med lite kaos hade jag stor tidsmarginal, lite för stor kanske för allt flöt på smidigt och jag fann mig på flygplatsen 3½ timme före flyget skulle gå... Snacka om att ta tidspessimism till en helt ny nivå haha..
Väntan och väntan tills vi äntligen fick boarda och sen lite mer väntan efter det men tillslut var vi uppe i luften och jag fick en sista skymt av Eiffeltornet innan planet steg ovanför molntäcket.
Pappa hämtade mig på Arlanda och jag tror jag berättade om hela resan och lite till på vägen hem haha jag pratade så jag var alldeles torr i halsen iallafall. Hemma möttes jag av ett kramkalas med Mamma och bästa Hanna som jag saknat så och jag har spenderat kvällen med att packa upp... typ... eller... iallafall...titta på väskan och hoppas att den packar upp sig själv.
Imorn ska jag in till stan och träffa Amanda och sen är det tillbaka till verkligheten och gympan igen.
