emelie

Äntligen började man känna sig på banan igen, hjärnan var inte lika mush, kroppen inte lika trött jag hade fått min röst helt tillbaka och den envisa torrhostan släppte äntligen sitt grepp. 

 

Förrförra veckan började med en sånglektion jag borde förberett mig mer på, varför tror jag alltid att jag ska kunna lära mig allt på gehör?.... även Jason Robert Brown.... för uppenbarligen så har det ju inte funkat förut heller.... Jag blev lite besviken på mig själv faktiskt men jag får ta det som en lärdom nu, att hädan efter verkligen kolla igenom och räkna i noten särskilt när det byter taktart och tonart en massa. Om jag sen satt hela kvällen på mitt golv hemma och skrev ut räkning och toner, absolut! haha

 

På teatern på måndagen och tisdagen jobbade vi vidare med våra texter. Vi fick sätta ut "klunkar" alltså små vändpunkter i texten när en ny tanke formas och även köra stolövningen där man byter plats mellan två stolar antingen varje gång man har lagt in en "klunk" eller på varje skiljetecken. Vi gjorde den här övningen när vi jobbade med Shakespeare i ettan men då fattade jag inte riktigt vad den skulle ge mig. Det blev så väldigt mycket tydligare nu och särskilt eftersom jag jobbar med en liksom skriven text och inte en monolog, det blir så mycket klarare i hur tankarna formas medans man pratar texten.

 

Måndagseftermiddagen bjöd på balett med Anders och sen en köttig jazzfunk-klass med Gustaf. Det blev en lite mer streetig korre denna gång vilket jag var lite tveksam på först, för vi alla vet ju hur väl jag och street går ihop haha, men det gick faktiskt riktigt bra och var väldigt roligt. Tisdagens jazz med Maria var som vanligt fokus på tekniken sen avslutades tisdagen med lektion i musik men med en vikarie denna gång och vi fick sjunga det virala accapella arret på Into the Unknown, det var stort på tiktok och typ alla sociala meider för nåt år sen, tre snubbar som sjunger helt jäkla galet bra. Nämen det var så kul och lät så snyggt! Ibland är det verkligen härligt när vi bara får en not i handen och inte behöver skapa själva haha.

 

På onsdagen blev vi uppdelade i grupper på Cecas lektion och fick en låt per grupp i olika genrer som vi skulle öva in och göra ett litet nummer av och sen framföra för varandra. Jag var med Alice och Anna och vi fick låten Son of a Preacher Man så lite soul alltså. Så bra låt och det blev ett roligt litet framträdande. De andra grupperna hade Disco och Regge så också väldigt roliga nummer. Vi hade sen balett med Anders.

 

Eftermiddagen bjöd på street med Gabbie, samma lärare som veckan innan så vi fortsatte på samma korre vilket var kul. Början satt verkligen bra och jag kände mig faktiskt riktigt bra och confident vilket inte händer jätteofta på streetklasserna. Vi hade ett litet hål sen där Adam stod för underhållningen genom att han spelade allas våra önskemål på piano haha. Sista lektionen var ensemble med Kerstin och vi fick sjunga underbart vackra Så skimmrande var aldrig havet av Evert Taube i ett The Real Group arr. Jag hade faktiskt aldrig hört den sången innan men det var så fin och av nån anledning fick jag väldigt mycket Disneys Törnrosa känsla över det hela. 

 

Efter skolan hade jag och Nicole bestämt oss för att inviga konsertsommaren på Grönan med att gå och se Mares, det verkade dock lättare sagt än gjort haha... Nicole skulle till sin naprapat först så då passade jag på att åka hem emellan och duscha. Planen var alltså att vi skulle mötas upp och att vi sen kunde äta på plats på Grönan innan konserten. Första problemet som slog emot oss var signalfel och tunnelbanekaos och jag var osäker om jag ens skulle ta mig in till stan. Jag var beredd på att än en gång behöva kasta mig fram på en voi längst söder men efter ungefär en 20 min väntan så kom det tack och lov en tunnelbana och vi både kunde mötas vid TC och ta oss ut till Djurgården. Att komma in på Grönan gick också smidigt men sen att lyckas hitta nånstarns att äta skulle visa sig vara ett större problem. Nämen ursäkta... är inte Grönalund liksom förberedda att det kommer folk? När vi kom dit en timme innan så var det stängt för matbeställning på allt... tillslut hittade vi en som hade öppnat (man måste ju alltså beställa online nu förtiden) och sen fick vi vänta i 70 min innan vi fick vår mat. Vi hann alltså se hela konserten... Det var iallafall en trevlig konsert och tur var väl det. Sen efteråt stod vi där med våra natchotallrikar och fick använda en soptunna som bord för det fanns ingenstans att sitta haha.. Nämen tack och lov att vi fick mat tillslut annars hade vi nog båda kollapsat... Det var verkligen en minnesvärd kväll haha... men nästa gång äter vi innan.

 

Kristi him på torsdagen och vi var lediga och jag var bara hemma och gjorde ingenting vettigt på hela dagen förutom att se en halvdålig men ändå charmigt bra film på Netflix. Spontanious, en coming of age film om en tjej vars klasskompias börjar spontat explodera sista året på High School. Jag vet att jag inte säljer in den så bra nu haha men jag blev faktisk överraskad, den var både rolig och sorglig och fick en att tänka. Kärlekshistorien i den är också så fin och wholesome. Nämen det var precis en sån film jag behövde.

 

På fredagen vaknade jag på så fel sida av sängen det går utan att ligga på golvet, ungefär. Jag var bara så arg och ledsen på allt och det blev en kämpig dag. Vi började med balett och Eugenia var tillbaka så vi körde stolskolan, och egentligen äntligen! jag har gjort den några gånger själv för jag fick den på video men jag har missat varje gång vi gjort den på klass för den har krockat med rep, så jag har sett fram emot att få göra den på klass. Men den är verkligen tuff, jag får kämpa så musklerna skakar och jag vet att den är välbehövlig för mig men just denna fredag var jag helt enkelt för skör för att hantera en massa hinder. Steppen var också kämpig men mest för att jag inte hade nån motivation och också för att stepp är tufft för min rygg. Sista lektionen var jazz och här blev det bara fel på alla plan då gästläraren vi hade inte alls borde haft oss, det var på tok för låg nivå och vi försökte hålla god min men det var svårt och det kan inte varit kul för varken honom eller oss.

 

Lördagen var gråmulen och regnig och jag kände mig ungefär likadan som vädret. Jag försökte motivera mig själv till att iallafall få lite saker gjort på förmiddagen men det var en kamp kan jag verkligen säga. Tillslut fick jag nog och började sminka mig och välja kläder på tok för tidigt för att ta tag i nånting iallafall, på kvällen skulle vi nämligen hem till Nils för att fira hans och Emmas födelsedagar. Det var 2000-tals tema och jag körde på en stark Ashley Tisdale på röda mattan 2005 style med kjol över byxor haha. Det var verkligen en superfin fest! Nils hade fixat med mat, dricka och tårta! nämen när blev man bjuden på så mycket senast? jag minns knappt. Det var så trevligt och det var några riktigt roliga stunder där vi dansade till musikallåtar och drog av hela Sex is in the Heel och Sparkling Diamond korren i vardagsrummet haha.

 

Tyvärr mådde jag inte alls bra rent mentalt, det gråmulna jag känt på förmiddagen slog över i ösregn och isvind. Det hade väl börjat redan på fredagen och jag har nog varit rätt skör ett tag men jag har inte riktigt haft tid att ta hand om det och den lilla extra droppen som fick det att rinna över slog mig där på festen. Jag försökte trycka tillbaka det men ångesten la sig som en blöt trasa över mig. Åh vad jag hatar det.. jag hatar att behöva ta uppmärksamhet och jag hatar att jag känner mig som en börda på alla. Jag är samtidigt så tacksam för alla mina fina vänner som gjorde sitt bästa för att fånga upp mig, krama om mig och bara finnas där, jag är så lyckligt lottad som har det. Jag vill säga tack och samtidigt be alla om ursäkt, det är verkligen ett tvåeggat svärd med denna ångesten vad jag än gör så tycker min hjärna att slutsatsen blir att alla kommer tycka jag är fruktansvärt jobbig...

 

Det var ett andetag av lättnad att få komma hem, nämen sista delen av hemresan kändes som jag var med i nån slags trakikomisk dramafilm... Sen fick jag väl stabila 2h sömn ungefär för det tyckte min kropp räckte.... Det blev en kämpig söndag och jag försökte hantera den stabila blandningen av bakisångest och vanlig ångest så gott det gick. Usch det var verkligen obehagligt att gå runt med en sån olustig oroskännsla i kroppen hela dagen. Jag hade liksom stickningar i fingarna och allt sånt, saker som jag annars bara får när jag är riktigt nervös och ett huvud som gick på högvarv. Jag försökte distrahera mig själv med att kolla på tiktoks och gick sen även en promenad men det som hjälpte mest var ändå att få ringa Nicole sen på kvällen och prata av sig om allt, tack och lov för det, tack och lov för Nicole! 💗

 

Ibland slutar veckan verkligen inte alls där man hade tänkt sig. Nämen hela den här våren, ingen hade ens i sin vildaste fantasi kunnat gissat hur den skulle bli, på alla plan egentligen. Det har varit mycket och det finns mycket att ta lärdom av. Jag önskar jag kunde skriva nåt smart avslut på detta inlägg men jag antar att jag inte riktigt hittat nån bra formulering på allt än. Denna veckan var en vecka indeed men livet fortsätter hur hårt det än slängt citroner i ansiktet på en.