emelie

Jag vet inte hur mycket sense det här inlägget ens kommer göra men jag måste på nåt sätt sätta ord på röran i mitt huvud som jag inte vet hur jag ska sortera. Inga värderingar eller skuldbeläggande bara mitt röriga huvud.

 

Bortvald eller iallafall inte längre medräknad, inte en del av, utbytt, lämnad, så skönt för nån annan att äntligen bli av med för att dra det till sin spets. Alltid en rädsla hos mig och alltid nånting mitt inre självhat säger åt mig att förvänta mig för det har hänt förut så varför skulle det inte kunna hända igen. När jag är på ett bra ställe i mig själv kan jag se det utifrån, jag är inte huvudperson i någon annans liv än mitt eget så kan jag ens önska hur andra bemöter mig? troligtvis inte. Jag kan inte gör nåt för det är inte mitt val, jag kan inte tvinga nån och människor väljer till och bort folk hela tiden genom hela livet. Men det gör tyvärr inte att det gör mindre ont.

 

Jag börjar se tendenserna redan innan, hur jag hamnar på sidan av lite som en åskådare sen om det är så eller om det bara är jag och min dåliga självkänsla som skapar allt det vet jag inte. Jag börjar tänka på alla fel jag möjligtvis kunnat gjort och försöker till en början pusha på, försöka igen nåt halvdesperat försök att säga låt mig komma in lämna mig snälla inte men då kommer rädslan. Rädslan som äter en inifrån tillsammans med ångesten som skriker hur lite värd jag är.

 

Sen när det händer första gången när det blir verklighet att här är jag själv och där är dem så är det som att nån tar sina bara händer och river upp ett dålig igensytt sår och känslan att vilja fly blinkar i hela kroppen för vad är mer skamligt än att inte inse själv att du inte längre är inräknad, att vara den dryga som hänger kvar även fast det är så tydligt att de inte vill ha dig där. Så jag tar avstånd, jag tar till alla coping-mechanisms jag vet till blandade resultat så när det händer andra, tredje och tionde gången kan jag hålla emot.

 

Försöker att inte skuldbelägga mig själv och att inte skuldbelägga nån annan, att inte överdramatisera. Andas, acceptera och gå vidare för min egen skull. Få sörja och sakna det som var och det jag önskade jag hade men ta vara på det jag har och bygga på det. Fokusera på det jag har och se till att det blomstrar, det är i slutändan det som är viktigt.