AMY
Ni som har läst min blogg ett tag och/eller känner mig vet hur mycket jag älskar Amy Winehouse. Det började med att jag nån gång 2007 bläddrade mellan kanalerna på tv:n och fastnade framför MTV och de visade videon till You know I'm no good (fortfarande en av mina favoritlåtar) och jag fast.
Hennes röst, hennes beat och det jazziga soundet jag hade aldrig hört nåt liknande och jag älskade det, jag var 12 år och kanske på gränsen till för ung för sån här musik och jag lyssnade nästan bara på just den låten och Rehab. Men allt eftersom jag blev äldre upptäckte jag resten av albumet Back to Black och sen även det lite mindre kommersiella och mer jazziga albumet Frank. Hennes musik har följt med mig ända sig 2007, jag uppträdde även på skolavslutningen i nian med hennes låt Valerie, det är musik som alltid känns rätt att lyssna på.
Jag var på riktigt ledsen när hon dog 2011, det var inte oväntat med det gör det inte mindre sorgligt. Hon var verkligen en av mina största idoler.
Anledningen att jag skriver det här just nu är för att jag precis kom hem från att ha sett den kritikerrosade dokumentärfilmen AMY.
Filmen i sig var otroligt bra, med en blandning av hemmavideos, bilder, klipp och pressmaterial och på det voiceovers från hennes vänner, familj, kollegor. Hon verkade bara vara en härlig tjej med stor talang som bara inte mådde så bra. Nånting som jag verkligen fastnade på var hur hon i en tidig intervju fick fråga om kändisskap och hon svarade att hon trodde inte hon skulle inte klara av att bli känd, att hon troligen skulle bli galen. Det är nästan sorgligt hur väl hon kände sig själv
Den visar också verkligen den mörka baksidan av kändislivet och artistlivet och det är skrämmande hur det kan handla mer om pengar än mänskligt välmående och värde. Nåt som också är skrämmande är hur folk i media, när hon mådde som allra sämst kunde skämta om hennes psykiska hälsa, utseende och ätstörning. Hon var en människa, en offentlig person men ändå en människa och det är fel på så många plan att förminska henne ännu mer.
Iallafall får ni chans att se den här filmen ta den! Den är helt underbar, gripande och innehåller såklart massor av hennes fantastiska musik. Amy och hennes musik kommer alltid ha en plats i mitt liv, hon är 2000-talets kanske största ikon.
