Ledsen och krossad men ändå f*cking jävla stolt

Jag var livrädd för att sitta här och nu sitter jag här, hur hanterar man det sättet ens hjärta, förhoppningar och drömmar krossas på när du får veta att ditt bästa inte är bra nog, du är inte tillräckligt intressant eller verkar ha tillräcklig utvecklingsförmåga. Att sitta där med dunkande hjärta och skrolla bland nummerna i listan och när man inser att ens nummer inte står med känna den nästan fysiska smärtan av ens hjärta som faller rakt genom kroppen. Besvikelsen och skammen som slår en med full kraft och de frågorna som susar runt i huvudet... varför är jag aldrig bra nog? vad har de andra som inte jag har? varför räcker jag inte till? Det är inte en bedömning av dig som person men på ett sätt är det ändå det eftersom det är bara du själv som står där så utsatt framför ett bord med personer som ska bedöma dig.
 
Kanske är jag lite väl optimistisk att jag skulle komma in nånstans på första försöket, jag har ju inte sökt musikalutbildningar innan, jag menar jag hade min första sånglektion nånsin för bara 9 månader sen. Men samtidigt så ser jag hur andra kan och ställer den förväntningen på mig själv. 
 
 
Kanske aningen pessimistiskt men på ett sätt också sant för jag vet att jag har behövt kämpa för alla mina drömmar jämt både med gympan förut och nu det här. Jag är inte en sån som har den naturliga talangen, den som kan glida sig igenom allt eller den som har väldigt mycket tur jag är bara jag och jag får alltid kämpa. Kanske skulle det också ge mig mer glädje åt de små framgångarna och sluta jämföra mig själv med andras framgångar.
 
Just nu går tankarna och måendet upp och ner som ett jäkla dysfunktionellt frittfall ena dagen är jag okej till att bara kunna gråta till att hata mig själv för att jag inte presterade ännu bättre, varit ännu mer förberedd och självsäker på min sak, valt bättre låtar, inte varit lika stel på teater impron, stageat min låt bättre allt sånt. Hur som helst kan jag inte göra nåt åt det nu vilket troligtvis är det värsta. Som jag har vaknat varje morgon i nästan två veckor från och till med ett ångestryck. Fruktansvärt självcentrerad blir jag också vilket jag hatar vi är ju en hel drös med människor som känner samma och jag kan bara tänka på mig själv. Så ja detta var ju ett helvete...
 
Det här inlägget har jag skrivit på nu i över en vecka lite dag till dag beroende på hur jag mått, det går upp och ner minst sagt men på nåt sätt så vill jag ändå avsluta i att jag är stolt över mig själv. För 9 månader sen hade jag knappt dansat, aldrig tagit en sånglektion och drömmen om musikal vara bara just det en sån där långt bort i fjärran dröm som jag aldrig trodde jag var bra nog för och nu står jag här och har trotts detta tagit mig vidare till andra provet på alla dessa yrkesutbildningar till och med på BA när ingen annan från min klass gjorde det. Det måste ju ändå betyda nånting och även om det är galet tungt och känns helt hjärtekrossande nu så har jag kommit en bra bit på vägen och kan bara fortsätta utvecklas. Jag är hur som helst alldeles för f*cking envis för att nånsin ge upp, jag dansar vidare gråtandes om det så behövs.
 
Anonym

😘😘😍