En tjugondel är mer än man tror

Som sagt när vi åkte hem från kulturhuset i onsdags eftermiddag hade vi ingen aning om att vi nyss gjort vintershowen 2019 i sin originalform för sista gången. Det har ju varit lite små-skador, sjukdomsfall (mig själv inräknat), ångest och stressrelaterade saker som har följt oss under showperioden, det är tyvärr nåt som är svårt att undvika dock har vi ändå haft ganska mycket tur kring det hela men i onsdagskväll så fick vi väldigt tråkiga nyheter. Vår egen starke Adolf, Natanael har fått körtelfeber och kan inte vara med i de resterande showerna. Sån otur och så tråkigt! vi gör ju detta tillsammans och det blir inte samma sak när nån saknas. Det sjukaste var ändå vilken jäkla kämpe han har varit som har kört nästan alla shower så pass sjuk och ändå bidragit med sån energi till alla oss andra, så mycket att det knappt märktes hur dåligt han mådde. Fattar ni den mentaliteten alltså wow! men samtidigt är det livsfarligt så tack och lov att inget allvarligt hände innan han kollade upp det.
 
I torsdags spelade vi för Kommunal på deras årsmöte men innan var vi tvungna att göra om delar av showen för att täcka upp för Natanael och allt han gör. Det gick relativt smidigt ändå så för publiken skulle det inte märkas men det märks självklart för oss att nån saknas. Vi körde en bra show och gjorde verkligen det bästa vi kunde med förutsättningarna men det kändes att det inte var helt 100% och att energin inte riktigt var där den brukar. Vi är alla en tjugondel av denna show och det kanske inte låter som så mycket men när någon saknas särskilt nån som sprider så mycket energi så inser man hur stor en tjugondel faktiskt är.
 
Efter en intensiv showvecka hade vi fredagen ledig vilket kändes välbehövligt men sen var det bara på't igen på lördagen snacka om att få testa på hur det skulle vara att jobba professionellt med 9 shower i veckan. En ledig dag gjorde susen och det kändes som folk hade fått landa lite mer, showen är i sin nya version och det gäller att bara göra det bästa av situationen och Natanael fick sitta i publiken och peppa oss därifrån. Lördagen var också en two-show-day och matinéföreställningen filmades. Det blir alltid lite mer nerver när det ska filmas men jag tycker ändå vi höll oss förvånansvärt lugna förutom lite småmissar här och där haha.. Det var personligen inte min bästa show men, men. Egentligen hade det varit bättre att filma kvällsföreställningen istället för då jäklar var det drag. Först så kom ju Axel ner hit hela vägen från Uppsala för att gå på showen! fattar ni vilken fin vän jag har alltså! sen så kom nästan hela S&M klassen från förra året och kollade på kvällsföreställningen och de var taggade till tusen vilket gav oss massor av energi! Åh vad härligt att få köra för en sån publik som visar så mycket kärlek och uppskattning, alla nummer får genast ett uppsving så kvällsföreställningen kan ha varit en av de bästa jag gjort. På kvällen sen passade jag på att umgås med Axel och sen var vi några som hängde och åt middag i Alex rum vilket var mysigt.
 
Så vips var det söndag den 3 februari och vi var framme vid vår allra sista föreställning av Freak Out vintershowen 2019 efter veckor av slit och hårt jobb var vi i mål! Det kändes både vemodigt och samtidigt lite overkligt men vi var taggade på att leverera en hejdundrande sista show! och sagt och gjort! Publiken var kanske inte den mest högljudda men med vår egen starke Adolf, Natanael på första raden som spred energi med ett stort leende så fort en fick ögonkontakt fick vi den energin vi behövde ändå. Att stå där i publiktacket kändes på nåt sätt overkligt vi var verkligen klara nu och jag var så enormt tacksam! Att få göra denna resa med dessa underbara människor som min klass består av! Så mycket kärlek! så jäkla grymma och proffsiga och bara helt igenom fina människor hela bunten! Wow vad jag tycker om er! och wow vad glad jag är att ha fått varit med om detta!
 
Foto: (alla utom sista) Fotograf Andreas Paulsson
 

I've got some explaining to do och konsten att showa för skolungdomar

Jag kom på att jag inte riktigt har förklarat riktigt vad det är jag gör i showen eller vad den ens handlade om eftersom det har varit ganska mycket hemlighetsmakeri kring det hela men om jag ska fortsätta skriva dessa inlägg så kanske det krävs lite mer förklaring haha. Så hela showen kretsade kring en varietégrupp som reser land och rike runt med sin show så alla i klassen hade varsin roll, t.ex. jag och Stine var dansare, Alex var trapetsartist, Emilia var lejontämjare, Natanael var Starke Adolf och Alicia var Cirkusdirektören för att nämna några. Sen var showens olika nummer antingen att de utspelade sig "backstage" med alla dessa roller på cirkusen eller så var dem helt enkelt nummer som våra roller spelade i. Det är därför det är en så salig blandning av scenkläder på alla bilder haha.
 
Hur som helst så var jag med i sammanlagt 15 nummer (om en räknar medleyna som 1 nummer) och antingen dansade, körade, skådespelade, dansade och körade samtidigt eller sjöng mitt solo. Jag hade ett eget effekt(teater)nummer med en väldigt gymnastig gammal tant haha och mitt solo var låten Faith av Stevie Wonder feat. Ariana Grande i slutet av "Graffiti-medleyt" dvs. streetdance-medleyt Jonna, vår gästlärare från Bjärnum koreograferat. Att förklara en hel show i text är inte det lättaste men förhoppningsvis blir dessa inlägg lite lättare att förstå om en inte var där.
 
Foto: Fotograf Andreas Paulsson
 
Efter en lyckad premiär helg gick vi in på några av våra tuffare föreställningar nämligen alla veckans skolföreställningar för gymnasium och högstadier här i byn. Att spela för skolungdomar är aningen speciellt hehe... jag kommer ju själv ihåg när jag gick i högstadiet och vi skulle åka och se nån pjäs och jag personligen ville döda alla jäkla bebisar i min klass som inte kunde bete sig som folk... 
 
På måndagen spelade vi för gymnasieskolan som vi delar matsalen med och vi var beredda på lite allt möjligt men det var faktiskt en riktigt bra publik, de klappade, skrattade och tjoade när det behövdes, jag tror de ändå tyckte att det var en bra show och det var skönt för oss att börja veckan så. Vissa nummer togs emot bättre än andra särskilt de mer allvarsamma numrena var lite svårare men så brukar det ju kunna vara. Hur som helst så gillade dem min tant vilket var kul och också graffiti-medleyt vilket gav mycket energi.
 
Tisdagen var en two-show-day precis som de har på Broadway eller West End, vi körde första showen klockan 10 för en svårflörtad högstadiepublik jag vid vissa tillfällen hade lust att sparka nåt hårt i huvudet på... Alltså det hade kunnat varit mycket värre, de flesta var en toppenpublik men det var några störiga småpojkar som så klart skulle sitta längst fram och dryga... matchokulturen som vanligt... Det var roande att stirra ut dem tills de blev obekväma iallafall så fort en hade chansen haha. Publiken på kvällsföreställningen vägde dock upp för den jobbiga publiken från morgonen för på kvällen spelade vi nämligen för omsorgen alltså människor från olika boenden med olika funktionsvariationer och det går knappt att få en mer uppskattande publik! Det märktes verkligen hur mycket det betydde för dem att få komma och kolla. Efteråt skulle det delas ut blommor och tas bilder och kramas, de var så fina!
 
På onsdagen fick vi lite sovmorgon tack och lov sen spelade vi vår allra sista skolföreställning för veckan och det var en blandning av gymnasiet och högstadiet i publiken vilket vi vid detta lag ändå var ganska vana med. Men de var ändå en okej publik förutom några mindre incidenter och olyckligt nog en jäkla tjomme som skrek en riktigt elak kommentar under ett av våra mer allvarliga nummer... Annars var det en till bra show, det är otroligt hur vi ändå lyckades hålla en så hög energi genom alla dessa intensiva shower. Onsdagen var dock speciell av en annan anledning också, det var nämligen sista gången vi körde showen i sin originalform men det visste vi såklart inte just då...
Forts.. i nästa inlägg.
 
 

Konsten att inte prata på 24 h och att köra ett hejdundrande genrep

Jag har varit med om tuffa veckor förut men den här veckan har tagit nåt slags rekord på nya nivåer. Den här förkylningen jag råkade på kan ha varit den värsta jag haft på kanske 10 år! Halsontet var nästan outhärdligt och sen oro inför showen och att inte kunna sova på det gjorde att jag verkligen mådde piss. Det var absolut värst förra lördagen sen började det sakta men säkert bli bättre men min röst var fortfarande nästan helt borta vilket är aningen stressigt som sångerska.
 
Måndagen kom iallafall och det var dags att åka tillbaka till kulturhuset och köra igång sista veckan innan premiär. I måndags satt jag bara på sidan med undantag för nåt nummer för att vila så mycket som möjligt, jättetråkigt men nödvändigt. Min sömn började iallafall bättra till sig igen så när jag vaknade i tisdags hade jag äntligen en röst igen, en svag röst men en röst iallafall. Så även fast jag tog det väldigt lugnt så kunde jag vara med på genomdraget även om jag inte sjöng alls. Det är dock både psykiskt jobbigt och läskigt när rösten inte håller, när det bara kommer en väsning på toner som i vanliga fall går med lätthet så jag var ordentligt nedstämd sen på eftermiddagen och tog beslutet att jag skulle vara helt tyst från och med då och en hel dag framåt och sagt och gjort. Från klockan 17 på tisdagskvällen till kl 17 på onsdagskvällen var jag helt tyst med undantag för mina repliker i showen. Det kan ha varit nåt av det svåraste jag har gjort, en är så van att prata, sjunga, nynna mm hela tiden så det gäller att ha en jäkla disciplin vilket jag har så det räcker och blir över efter alla gympaår.
 
I onsdags hade vi en fotograf hos oss som fotade hela showen så vi körde två genomdrag. Första akten före lunch, andra akten efter lunch, en timmes paus och sen hela showen i ett svep. Första genomdraget var jag helt tyst, alltså verkligen helt tyst, jag mimade mina repliker och mimade all sång vilket blir aningen komiskt... Sen andra showen så körde jag iallafall alla mina repliker men mimade fortfarande all sång förhoppningsvis blev det fina bilder ändå haha... 
 
Sen i torsdags var det äntligen dags för den första stora dagen på den här showperioden, Genrep! Vi fick en välförtjänt sovmorgon och behövde inte vara på plats för smink och sånt förens efter lunch men sen var det full fart. Genrepet är en väldigt speciell föreställning då det är då verkligen hela skolan är där och kollar vilket till största del består av klassen från Bjärnum och det är alltid lite extra nerver att visa upp för personer i samma branch (eller vad man nu ska säga haha) vi vill ju visa vad vi går för också. De peppade på med hejaramsor, tjo och tjim och gav en helt underbar energi redan från att de klev in i salongen, såå mycket kärlek! Galet nervösa men också galet taggade gick vi upp på scenen. Det gick verkligen bra, lite nerver såklart och små missar här och där men överlag, wow! Jag klarade med nöd och näppe av att sjunga min låt, efter två veckor med förkylning och heshet och allt skit. Jag var inte nöjd för det var inte så bra jag som jag vet att jag kan men som sagt så kan jag inte påverka förkylningen och det var det bästa jag kunde göra just då. Men vilken känsla att få stå där i publiktacket och bara ta emot all kärlek! De från Bjärnum som kom fram och pratade och kramades efteråt var så sjukt fina och sa så fina saker och beröm så jag blir alldeles rörd! 
 
Efter en lång och intensiv kväll full av adrenalin, nerver och känslor näst intill kraschade allihopa när vi kom tillbaka till folkis sen. Men wow vad kul vi hade wow att få ha en hel vecka av shower framför sig men först premiär!