Ibland behöver jag nog bara en kram fast det ser ut som jag inte vill ha det

Jag skrev i förra inlägget att jag inte riktigt visste hur jag skulle reagera så här i audition-tider well igår fick vi svaret på det och tydligen blir jag den absolut värsta versionen av mig själv jag nånsin kunnat bli... alla mina värsta sidor i kombination som ett fult och hemskt monster... ett monster mina vänner fick ta hand om och så här i efterhand har jag aldrig skämts så mycket. Jag känner i princip för att typ byta namn och flytta till Mexiko eller nåt för i mitt huvud har jag svårt att förstå hur nån nånsin skulle vilja ha med mig att göra igen... jag vill inte ens ha med mig att göra.
 
Det blev en tuff audition-dag igår mycket väntan, mycket nervositet och en hel del förväntan. Men det som gjorde att bägaren eller snarare hinken rann över för mig var att jag blev oerhört missnöjd med en del i min audition och plötsligt var det som alla negativa tankar jag har om mig själv bara bekräftades alla på samma gång. Jag visste redan då att jag med största sannolikhet inte skulle gå vidare och det var bara mitt eget fel för jag var så nervös. Jag kunde inte hantera den vetskapen och besvikelsen överhuvudtaget och ramlade ner i ett mörkt negativt virrvarr av känslor som dumpades rakt i knät på mina vänner. Jag skäms bara jag tänker på det, jag har aldrig betett mig så här illa förut, visst jag var nära under Fridhem-sökningen i fiol då var jag inte en rolig person men det här nådde nya nivåer. Jag hoppas jag har tömt hela hinken nu för så här vill jag aldrig vara igen... och stackars mina fina vänner so nu har sett mig på min absoluta botten usch och fy! Jag är så rädd att förlora dem mer rädd än nånsin för de betyder så mycket för mig. Så galet med hjärnspöken när det kommer till det här.
 
Nu vill jag bara börja om, nytt fokus och nytt mindset. Jag är starkare än det här.