emelie

Mina planer blev verkligen inte som tänkt vecka 37... det började rätt som vanligt dock. På måndagen hade jag äntligen tid hos Anette, alltså min sjukgymnast. Jag har ju haft ont i ljumsken hela sommaren och min handled har spökat från och till så det kände som det var dags att ta hjälp med det hela. Min hobbybedömning var ju att allt beror på min överrörlighet och överarbetade muskler. Vilket stämde till typ 100%, det är ju bra att man känner sin kropp väl i alla fall. Vi gick igenom övningarna jag redan har för höfterna och jag fick lite övningar för handleden. Nu gäller det ju att bara få rutin på det här igen vilket inte är det lättaste. När jag var klar hos Anette sen promenerade jag bort till Base med diplomet än en gång. Denna gång hade jag mer tur och Therese var på plats så nu är det påskrivet och jag stod även och pratade lite med Therese när jag ändå var där. Jag ser så fram emot att ta lite klasser på SMU och komma i gång med dansen igen. Mina ärenden för förmiddagen var sen klara så jag åkte hem igen och jag vet inte vad som hände men jag blev så enormt trött, det var som att nån kört över mig med en ångvält. Jag åt lunch men sen låg jag på soffan fram tills att jag var tvungen att åka in till jobbet. Jag var fortfarande väldigt trött men efter en rush där man helt enkelt blev tvungen att koppla på för att hålla koll på allt, piggnade jag till, tack och lov, så det gick helt okej att jobba ändå.

 

På tisdagen var det jobb igen som gällde och jag hade öppning denna gång. Dagen rullade på och allt gick bra men jag började känna lite känningar på halsont redan i slutet på passet och när jag kom hem sen efter jag hade slutat var jag helt slutkörd igen. Jag köpte nåt färdigt att äta och sen låg jag bara i soffan resten av kvällen. När jag vaknade sen på onsdagen med halsont och lätt feber var det klart, jag var sjuk. Jag fick sjukanmäla mig från jobbet och spenderade resten av dagen i soffan. Jag passade på att se några filmer och just på onsdagen blev det Tolkien och Elementärt. Den sistnämnda var sevärd, inget speciellt men fint animerad och mysig. Tolkien var rent utsagt dålig, dåligt manus, platt och gav mig ingenting. Det märktes tydligt att Tolkiens familj inte hade godkänt att den här filmen ens gjordes.

 

Jag spenderade hela torsdagen i soffan också. Halsontet började ge med sig men jag hade liksom lite feber. Så länge jag bara satt i soffan var det fine men när jag försökte att städa undan, diska eller bara skriva vid datorn så fick jag puls och började svettas. Så fast i soffan blev jag. På torsdagen såg jag därför också en hel del film. Det blev Flickorna i Rochefort, Tuck Everlasting, och Catherine Hardwicke’s Tretton från 2003. Tre helt olika filmer. Flickorna i Rochefort är en helt underbar fransk musikalfilm från -67. Klara pastellfärger, stora dansnummer, jazzig musik och tre kärlekshistorier som flätas om varandra. Nämen det här är ju en musikalälskares dröm. Den var verkligen underbar och det märks tydligt att Damien Chazelle tog väldigt mycket inspiration från den här filmen när han skapade La La Land.

 

Tuck Everlasting var okej, en klassisk 2000-tals Disney, underhållande men inget speciellt. Tretton var bra men tung. Den handlar om en trettonårig tjej som blir kompis med en annan tretton årig tjej med väldigt trasig bakgrund. Tillsammans hamnar de i en nedåtgående spiral med alkohol, droger och sex. Säga vad man vill om Catherine Hardwicke men hon kan verkligen göra estetiskt intressanta filmer och är väldigt bra på att trovärdigt skildra ungdomar. Hon har en väldigt tydlig stil så mycket av filmen fick mig att tänka på Twilight som hon regisserade efter denna. Den var som sagt väldigt tung men den var bra om man orkar med det.

 

Jag mådde lite bättre på fredagen och till helgen men kände mig inte helt kry så det blev några dagar till i soffan framför tv:n. Jag såg äntligen Everything Everywhere All at Once. Alla har pratat så otroligt gott om den och den vann ju massor med Oscars så jag kunde inte förstå varför jag inte hade sett den tidigare, tills jag nu såg den och påmindes om exakt varför den inte hade intresserat mig till en början. Jag gillade den nämligen inte alls och det var ju inte så konstigt när jag gick in och läste om den på IMDb och såg att den har samma skapare som en av de sämsta filmer jag sett, Swiss army man. Jag blev direkt påmind om varför jag varit tveksam till den till en början! Men nånstans på vägen när alla har hyllat den så hade jag glömt bort det. Det är inte min typ av humor, det blir överdrivet, rörigt och bara skämt på kiss och bajs nivå. Att Ke Huy Quan fick en Oscar för denna film är dock helt i sin ordning, nämen han är så fin och jag är så glad för hans skull.

 

Filmtittandet fortsatte iallafall och jag såg Brooklyn. En mysig, helt okej dramafilm om en irländsk tjej som emigrerar till USA på 50-talet. Sen sist såg jag The Talented Mr. Ripley. En dramathriller med en ung Matt Damon som genom en lögn blir betald av en rik man att åka till Italien för att hämta hem hans son. Det är en sån film där huvudkaraktären inte gör ”bra” saker men man liksom ändå hejar på honom för filmen är upplagd så. Den var bra, man satt som på nålar hela andra delen av filmen. Ingen ny favorit men sevärd.

 

På söndagen var jag ändå tillbaka på banan igen, trött och snorig men frisk.