Tragisk fransk film, fasttejpad fot och vem är Rosebud?
"Det här ansiktet har inte sett sol på 35 år och då är jag ju bara 22 så du kan ju själv göra matten" Jag känner att relateringsnivån till det här citatet från en instagram-sketch är oerhört hög just nu. Det är ju nästan så att en vågar börja hoppas på vår nu men bara nästan så en inte jinxar det hela och de kommer ett nytt snöoväder...
Hur som helst så jag har jättemycket att läsa till föreläsningen imorn så självklart känns blogga som en superidé just nu men det var ju några dagar sen sist också. Helgen rullade på utan några större händelser, jag var mest nöjd över att få undan lite plugg, måla naglarna och hinna städa. Det känns som jag har mitt liv under så mycket bättre kontroll bara lägenheten är ren och för att det i slutet av veckan känns som jag bor i en sandlåda efter allt grus jag drar in... är det overkill att sopa gatan utanför min ytterdörr också? haha.
Igår var det fransk poetisk realism som stod på schemat i skolan och vi fick se Le Jour se Léve (1939). Poetisk realism är såna där festliga filmer där alla filmer följer samma mönster dvs. Det är förutbestämt redan från början att allt kommer gå åt skogen och så går allt åt skogen. I den här filmen börjar det med att en man begår ett mord och sen låser in sig från polisen i sin lägenhet där han reflekterar (med tillbakablickar) hur det kom sig att han blev en mördare. Så ingen ny favoritfilm precis men jag älskar ju franska språket ändå och det är en intressant film för sin tid dock inte tillräckligt intressant för att piggt se kl 9 på en måndagsmorgon...
Vanligtvis så är vi ju lediga på tisdagar men idag hade vi en frivillig filmvisning av Citizen Kane (1941)
"Multimillionaire newspaper tycoon Charles Foster Kane dies alone in his extravagant mansion, Xanadu, speaking a single word: "Rosebud". In an attempt to figure out the meaning of this word, a reporter tracks down the people who worked and lived with Kane; they tell their stories in a series of flashbacks that reveal much about Kane's rise to fame, and how he eventually fell off the top of the world." . - Imdb
På riktigt, jag har inte varit med om en film som nämns så ofta i all möjlig kurslitteratur om film så jag tänkte att det är nog värt att se den. Det går ju att se den hemma så klart men när en får chans att se den på storbild så är det ju lika bra att ta den. Den är minst sagt innovativ för sin tid speciellt med djupfokusen i scenerna och bara hur den är filmad, jag förstår varför den nämns överallt. Sen var det skönt att se en film med högt tempo efter de två senaste filmerna vi sett... Men handlingen... nja... även fast den är från 1941 så blir jag ändå less på handlingar om män, bara fylld med män... män som pratar... män som är drivande och bara 3 eller kanske 4 kvinnliga karaktärer med namn. Så för rent tekniskt filmintresserade visst en väldigt snygg film värd att se, för andra som hellre fångas av en bredare story kanske det är det bättre att se en annan film.
Några träningar har jag hunnit med också först fristående i söndags och sen träningen på kvällen igår där jag med en hårt tejpad fot faktiskt kunde vara med och volta lite! Foten är ju fortfarande svälld vilket ställer till det lite, särskilt med springningen men att hoppa och stämma går bra så jag kunde köra trampett med kortare sats till mattberg och sen handvolt frivolt på tumbling iallafall. Jag tar det lugnt dock så förhoppningsvis kanske jag kan köra mer fulla var imorn på träningen istället, vi håller tummarna. Så var jag ock köpte 4 rullar tejp idag också så vi kan tejpa fast foten ordentligt haha.
Nu ska jag iallafall ta tag i den där kurslitteraturen jag pratade om och sen blir det nog tidigt i säng för den här sommartidsomställningen har verkligen rört till min dygnsrytm.
